Det är inte alla dagar man får ta plats i riksdagens pampiga förstakammarsal. Igår var dock en sådan dag, när jag på inbjudan av tidningen Entreprenör deltog i ett seminarium och en paneldebatt om personaloptioner, allt arrangerat av Miljöpartiet.

Värd för arrangemanget var Mp:s ekonomisk-politiske talesman Per Bolund och moderator var Entreprenörs chefredaktör Nicklas Mattsson. Panelkamrater var entreprenörerna Douglas Roos, 24 Media Network, Mats Palerius, Zenicor samt Nami Zarringhalam, True Caller (en av mina favoritappar). Anne- Marie Fransson, Förbundsdirektör för IT & Telekomföretagen inom Almega och Anna Lefevre Skjöldebrand, VD för Swedish Medtech gav sitt respektive branschförbunds syn på frågan. TinoSanandaji, forskare på Institutet för Näringslivsforskning presenterade forskningsrön och internationella erfarenheter. En statssekreterare från finansdepartementet som skulle presentera regeringens utredning i frågan ”fick förhinder”.

Samtliga deltagare var övertygad om att attraktiva program för personaloptioner är en bland många viktiga byggstenar för att underlätta för ambitiösa företag att attrahera och behålla personal. Dagens regler omöjliggör personaloptioner av den amerikanska modellen där den anställde får en tilldelning som kan lösas in (s.k. vesting) under en 5-årsperiod. Skattesatsen för den anställde blir 68 %! Den mer använda metoden att låta den anställda köpa teckningsoptioner ger vanlig kapitalskatt, men få anställda har råd och mod att satsa, både med tanke på investeringens risk och på den egna livsfasen.

Miljöpartiets förslag går i korthet ut på att använda den amerikanska metoden där optionen knyts till anställningen, inte kräver en kapitalinsats direkt och eventuell vinst beskattas som kapital. Så långt allt gott.

Här kommer problemet: Man vill ha regler som begränsar antalet anställda, omsättning och företagets ålder för att förhindra att andra företag än de tänkta drar nytta av förslaget. Till detta kommer att företagen ska klassas av EU som ett nystartat innovationsföretag med högst 49 anställda och en årsomsättning på maximalt 10 miljoner euro. Verksamheten ska ha bedrivits i mindre än sex år. Det ska också finnas en minimigräns för företagets forskning och utveckling samt tak för optionsprogrammets storlek.

• Staten ska inte ha åsikter om vilka branscher som ska ”stödjas” genom att ägarna delar med sig till de anställda under vettiga skatteregler. Reglerna ska gälla oavsett bransch.
• Begräsningar i företagsstorlek, ålder, omsättning eller någon obskyr EU-klassning av företagens innovationsbenägenhet ska bort.
• Taket för optionsprogrammets ska sättas av ägarna eftersom det är deras ägande som späds ut.

Min åsikt var också att optionsprogram kan vara ännu viktigare när företagen uppnått en viss storlek, fått luft under vingarna och fått ännu högre krav på att rekrytera kompetens.

Miljöpartiets Per Bolund höll nog med om det mesta men påminde om att politik är det möjligas konst där det gäller att få gehör från flera partier. Det som kan uppfattas som alltför generösa regler till de som redan har en attraktiv position på arbetsmarknaden blir svårsmält för vissa.

Detta till trots tycker jag att man inte ska låta det goda bli det bästas fiende. En reform enligt ovan har få negativa effekter, kostar statskassan i princip ingenting (Riksdagens Utredningstjänst hade räknat på 167 miljoner kronor, jag är övertygad om att nettoeffekten är mycket positiv). Under seminariet gång listades mängder av oerhört svåra frågor på hur vi ska skapa tillväxt och jobb. Här har vi en fråga som är lätt att lösa.

Heder till Miljöpartiet och Per Bolund som driver frågan. Vad väntar ni andra på?