Senaste rapporterna

Utsökt kebab för 50 kr inklusive läsk. Middag för två familjer med totalt 8 personer för bara 415 kronor. En klippning för 50 kr. Detta är inte en prisspaning från ett avlägset charter-resmål utan konkret konsumtion (kebaben alltså) under ett tvådagarsbesök i Malmö.

Jag diskuterar detta med min vän som påpekar att det är en parallell ekonomi som inte bara genar i moms- och skattehänseende, utan ett mygel som sträcker sig över hela näringskedjan, från grossist till detaljist. Du kan inte sälja samma kebab för 85 kronor i haket bredvid eller barbera lagligt för 300 kronor när alternativen är så mycket billigare.

Trots det låga priset på restaurangen är den nästan tom trots att det är lunchtid. Ska man säga något positivt så har man anpassat priserna till den mycket svaga köpkraft som verkar råda på många håll i staden.

Naturligtvis är det ett stort problem om stora delar av samhället ”går ur momsen” och skapar en ekonomisk undantagszon där inga ärliga aktörer kan konkurrera. Det leder till en kraftfull negativ spiral där ljusskygga verksamheter sugs in och seriösa stöts ut.

Priser är en informationsbärare, en indikator på värde och skickar signaler mellan köpare och säljare. Denna information är oroväckande.

Mitt och många andras favoritprogram Microsoft Excel fyller 30 år i år. Produkten är årsbarn med Windows som kom i sin första och helt oanvändbara version ungefär samtidigt. Excel kunde både gå och springa vid födseln medan Windows knappt var krypfärdigt.

Vi får hoppas att Microsoft uppmärksammar sin bästa produkt någonsin.

Här är en text som jag skrev i Computer Sweden till födelsedagsbarnets 25-årsdag.

Microsoft Excel fyller 25 år i år. Få IT-produkter har haft ett sådant inflytande och grepp på sin marknad. Det finns knappast någon siffra inom något företag, myndighet eller akademi som inte tagit vägen via Excel. Små hushållsbudgetar, avancerade kalkyler och statsbudgetar har masserats i världens vanligaste rutnät. Jag slår vad om att Excel är även världens mest använda databas, listhanterare och faktureringsprogram.

Få användare har något ont ord att säga om Excel, vilket knappast gäller för de övriga Office-syskonen. Kalkylprogram är nästan trolleri; siffror och diagram kommer fram som genom trollslag medan ord och texter måste värkas fram bokstav för bokstav.

Mitt personliga förhållande till Excel är speciellt. Jag jobbade på Microsoft i Seattle och ansvarade för den första svenska versionen som enbart kördes på Macintosh. Microsoft hade en full uppsättning program till Macen och Apple var vår chans etablera oss på kalkyl och ordbehandling.

Många vet inte detta, men i mitten på 80-talet var stora delar av Microsoft helt Mac-ifierade och det stod en Mac på nästan varje skrivbord. PCn användes för att läsa mail och det dröjde till Windows 3.0 i början på 90-talet innan PCn blev dominerande internt.

Lotus 1-2-3 hade en till synes ointaglig position och Microsoft var ohjälpligt efter med Multiplan. Bill Gates ville bygga världens bästa kalkylprogram och Macen gav möjligheter som PCn inte hade en chans att matcha. Microsoft kärlek till Macen var ganska svalt bevarad från Apple, som ställde sig bakom Lotus storsatsning på Macen, Lotus Jazz.

På våren 1985 fick jag se den första betan av en produkt som det talades ganska tyst om. Vi insåg ganska snabbt att Excel var något speciellt. Några funktioner fångade mig direkt. Detta var första gången jag såg funktionen Print Preview. Det var en himmelsk upplevelse att kunna se utskriften på skärmen innan den skickades ut till skrivaren. Ryktet sade att funktionen tillkommit när en bekväm programmerare inte orkade vandra ner i korridoren där skrivaren stod.

En dag hälsade jag på en av mina fotbollskompisar som var en av stjärnprogrammerarna på Excel. Han berättade att de tidigare under dagen lyckats visa de första cellerna i en Windows-version av Excel. Detta var på Windows 1s tid. – Vad ska vi med en Windows-version till, undrade jag, det går ju knappt att använda.

När vi lanserade Excel i Norden var det först Macen som gällde. Windows Excel kom 1987 och led av svårt av den tidens hårdvara. I den första paketen tvingades vi skicka med en runtime-vesion av Windows 2.0 som inte hunnit ut på marknaden som full produkt. Folk har nog glömt att det var Excel, och senare Word som drev på spridningen av Windows och inte tvärtom.

Att vara produktchef för Excel i slutet på 80-talet var nog ett av världens tacksammaste jobb. Man blev hjälteförklarad efter varje demo och det var ett nöje att slåss med Lotus 1-2-3s trista DOS-gränssnitt.

Excel har varit Microsofts mest välskötta produkt genom alla tider. Vi hade lite förseningar med Excel version 3 i början på 90-talet, men efter detta har nya versioner levererats med precision.

Hur ser framtiden ut för Excel? Det verkar som om kommande version kommer att ta nappatag med fristående Business Intelligence-program samtidigt som den kommer att finnas i webb-version.

Jag vågar gissa att tyngre kalkylblad är bland de applikationer som sist försvinner upp i molnet. Ordbehandling kan göra det redan idag. Så när världen gått under och allt flyttat upp i molnet så sitter jag där i rykande ruiner och kör min kära Excel.

Microsoft Windows fyller 30 å i år. Computer Sweden har en liten kavalkad över de olika versionerna som kommit genom åren.

Här är en artikel jag skrev för Computer Sweden inför 25-årsjubiléet: Sista stycket gäller i än högre grad idag.

I år fyller Windows 95 15-år, men äkta, ärrade Windows-veteraner firar istället 25-årsjubiléet för Windows 1.0.

1985 arbetade jag på Microsoft i Seattle. Min uppgift var att översätta de första Microsoft-produkterna till svenska så jag var nog den förste svensk som såg och använde Windows. Jag hade just slutfört arbetet med Excel 1.0 för Macintosh då min chef, via email, gav ordern ”din nästa uppgift blir Windows”. Att gå från Mac till en PC kändes som en straffkommendering och Windows 1.0 på en 8086-processor och två 5.25 floppy-diskar gav långsamheten ett ansikte.

Windows hade annonserats redan några år tidigare men lanserades först i november 1985 till ett milt uttryckt ljummet mottagande. Föga kunde vi ana att denna produkt skulle genera över hundra miljarder dollar i vinst och i princip bli ryggraden i IT-världen.

Windows 286 och 386 var ett steg framåt och det var nu som Windows-applikationerna började komma. Bill Gates bönade och bad både Lotus och WordPerfect om Windows-versioner eftersom han var övertygad om att båda marknadsledarna behövdes för att produkten skulle få fäste på marknaden.

Hoppet stod till OS/2 och samarbetspakten med IBM. Samarbetet gick dock trögt och Microsoft-utvecklarna klagade över att IBM bestod av ”masses of asses”.

Vi slet hårt för att förklara att både Windows och OS/2 var viktiga för framtiden. Vi visade komplexa bilder som visade Windows ”low end”, och OS/2 för ”high end” och vi hade avancerade verktyg för att flytta Windows-applikationer till OS/2. Det förmodade värstingsystemet saknade konstant drivrutiner för kringutrustning så den tyske säljchefen kom på ett enklare förslag till positionering: ”Vill du printa, använd Windows”.

Att demonstrera produkterna på denna tid var en utmaning och vissa demos var mer utmanande än andra. I samband med att Bill Gates besökte Köpenhamn utsågs jag till hans frivillige demoassistent. Vi skulle visa Windows Excel och OS/2 Presentation Manager inför gräddan av danskt näringsliv. Gates talade, jag knappade. Vi repade sent in på natten före D-dagen. Tekniken strulade och Gates drog en monolog om brister i DOS och Windows som jag hade kunnat sälja för dyra pengar till pressen. Demon gick dock bra, förutom att OS/2 behagade gå över i svart-vitt mitt under demon. ”Vart tog färgen vägen” understod sig han att fråga MIG.

Det uppstod en sorts dolkstötslegend hos IBM om att Microsoft i lönndom gynnade Windows 3 på OS/2s bekostnad. Men Microsoft hade avsevärt större resurser avsatta till OS/2, och bara några månader innan skilsmässan från IBM satt vi på säljkonferens och fick hör att ”den som inte säljer OS/2 är ingen riktig Microsoft-säljare”.

Vi talade ofta om det goda som skulle komma i framtiden eftersom det befintliga sällan höll måttet. Fick vi bara mer minne, mer multitasking och mera bandbredd skulle undrens tid infinna sig.

Windows 3 gav oss ett självförtroende som vi inte hade med vare sig tidigare versioner eller med OS/2. Framförallt Excel gick i bräschen och hela 90-talet kändes som ett enda långt segertåg. När vi stod på Globen och demade Windows 95 minns jag att jag tänkte ”nu kan det inte bli bättre än så här”.

Idag driver inte Windows marknaden på samma sätt som förr då en ny version möjliggjorde nya generationer av program och hårdvara. Konsumentmarknaden driver den tekniska utvecklingen och den stora innovationskraften har flyttat utanför den traditionella PC-världen. Men vi har kommit en lång väg sedan min gamla PC med Windows 1.0.

Det är inte alla dagar man får ta plats i riksdagens pampiga förstakammarsal. Igår var dock en sådan dag, när jag på inbjudan av tidningen Entreprenör deltog i ett seminarium och en paneldebatt om personaloptioner, allt arrangerat av Miljöpartiet.

Värd för arrangemanget var Mp:s ekonomisk-politiske talesman Per Bolund och moderator var Entreprenörs chefredaktör Nicklas Mattsson. Panelkamrater var entreprenörerna Douglas Roos, 24 Media Network, Mats Palerius, Zenicor samt Nami Zarringhalam, True Caller (en av mina favoritappar). Anne- Marie Fransson, Förbundsdirektör för IT & Telekomföretagen inom Almega och Anna Lefevre Skjöldebrand, VD för Swedish Medtech gav sitt respektive branschförbunds syn på frågan. TinoSanandaji, forskare på Institutet för Näringslivsforskning presenterade forskningsrön och internationella erfarenheter. En statssekreterare från finansdepartementet som skulle presentera regeringens utredning i frågan ”fick förhinder”.

Samtliga deltagare var övertygad om att attraktiva program för personaloptioner är en bland många viktiga byggstenar för att underlätta för ambitiösa företag att attrahera och behålla personal. Dagens regler omöjliggör personaloptioner av den amerikanska modellen där den anställde får en tilldelning som kan lösas in (s.k. vesting) under en 5-årsperiod. Skattesatsen för den anställde blir 68 %! Den mer använda metoden att låta den anställda köpa teckningsoptioner ger vanlig kapitalskatt, men få anställda har råd och mod att satsa, både med tanke på investeringens risk och på den egna livsfasen.

Miljöpartiets förslag går i korthet ut på att använda den amerikanska metoden där optionen knyts till anställningen, inte kräver en kapitalinsats direkt och eventuell vinst beskattas som kapital. Så långt allt gott.

Här kommer problemet: Man vill ha regler som begränsar antalet anställda, omsättning och företagets ålder för att förhindra att andra företag än de tänkta drar nytta av förslaget. Till detta kommer att företagen ska klassas av EU som ett nystartat innovationsföretag med högst 49 anställda och en årsomsättning på maximalt 10 miljoner euro. Verksamheten ska ha bedrivits i mindre än sex år. Det ska också finnas en minimigräns för företagets forskning och utveckling samt tak för optionsprogrammets storlek.

• Staten ska inte ha åsikter om vilka branscher som ska ”stödjas” genom att ägarna delar med sig till de anställda under vettiga skatteregler. Reglerna ska gälla oavsett bransch.
• Begräsningar i företagsstorlek, ålder, omsättning eller någon obskyr EU-klassning av företagens innovationsbenägenhet ska bort.
• Taket för optionsprogrammets ska sättas av ägarna eftersom det är deras ägande som späds ut.

Min åsikt var också att optionsprogram kan vara ännu viktigare när företagen uppnått en viss storlek, fått luft under vingarna och fått ännu högre krav på att rekrytera kompetens.

Miljöpartiets Per Bolund höll nog med om det mesta men påminde om att politik är det möjligas konst där det gäller att få gehör från flera partier. Det som kan uppfattas som alltför generösa regler till de som redan har en attraktiv position på arbetsmarknaden blir svårsmält för vissa.

Detta till trots tycker jag att man inte ska låta det goda bli det bästas fiende. En reform enligt ovan har få negativa effekter, kostar statskassan i princip ingenting (Riksdagens Utredningstjänst hade räknat på 167 miljoner kronor, jag är övertygad om att nettoeffekten är mycket positiv). Under seminariet gång listades mängder av oerhört svåra frågor på hur vi ska skapa tillväxt och jobb. Här har vi en fråga som är lätt att lösa.

Heder till Miljöpartiet och Per Bolund som driver frågan. Vad väntar ni andra på?